Ny kropp - ny gejmer

Ni som hade den goda smaken att lyssna på Gejm förra veckan hörde mig och Jonna diskutera tv-spel som träningsredskap. Och ni som lyssnade idag hörde att Wii Fit hade införskaffats och att ni från och med nu följa min jakt efter idealvikten dels via Gejm och dels via den här bloggen. Så här följer rapporter från dag ett och dag två i sagda jakt.
Dag 1, den 25:e november. Wii Fit släpas hem från tv-spelsbutiken. Jag inser redan här i vilket bedrövligt skick jag är i. Inte nog med att balansbrädan är tyngre än en kasse bärs och en 360, det har snöat enormt mycket och det är jobbigt att gå. Väl hemma packas prylen upp och den första bekanskapen görs. När man satt igång "spelet" så får man fylla i genanta fakta om sig själv, som kön, ålder och längd(jag är strax över en tvärhand hög). Därefter så börjar en mätning av dig medan du står på balansbrädan. Mätning ger resultatet att jag är ganska jämnt balanserad mellan höger och vänster, men tyvärr är jag överviktig! Jag väger hela 73 kg och har ett BMI på 25,12. Inte bra, det måste åtgärdas och BMI:t måste ner till 22 vilket skulle innebära en viktminskning på 9,1 kg. Bara att sätta igång alltså.
Jag testar några olika övningar, bland annat ett aerobicspass där jag får hoppa upp och ner på en bräda bredvid alla mina Mii-kompisar. Jag testar också jogging, några balansspel och lite muskelträning. Allt verkar funka eftersom jag svettas ganska mycket efter ett tag. Men det som verkar ge mest är yogaövningarna. Mest smärta i varje fall.
Dag 2, den 26:e november. Efter att ha ätit en ganska stadig pizza-buffé på stan ställer jag mig på balansbrädan och får veta att jag har gått upp 1,5 kg på en dag! Min personlige tränare påpekar dock att jag dagen innan mätt mig runt klockan ett på dagen och att det idag är mycket senare. Sånt påverkar tydligen väldigt mycket. Tröstad av det beskedet kastar jag mig in i ett lite mer krävande träningsprogram. Jag tar två jogging-rundor, kör aerobics igen och sen blir det muskelövningar och yoga. Det finns "set" i spelet, det vill säga övningar som hör ihop. Hittills har det handlat om att kombinera en muskelövning med en yogaövning som berör samma muskelgrupp. Efter en halvtimme känner jag mig öm, svettig och väldigt duktig. Det är dessutom ganska underhållande.
Ni behöver inte vara oroliga för att den här bloggen helt ska bli en träningsblogg. Jag kommer inte skriva om varje dag på det här sättet, utan kommer snarare ha en veckouppdatering där ni kan följa min träning och se om den faktiskt ger resultat. Kan jag gå ner 9,1 kg på ca 3 månader? Vi får väl se. Nu blir det ingen mer träning idag, jag måste ju spela Bioshock som ska recenseras nästa vecka.
Bioshock är ett spel som Niklas har pratat väldigt mycket om. Han har recenserat 360-versionen och var väldigt imponerad av det. Nu har det kommit till PS3 och det är dags för mig att ge mig i kast med det. Jag har ganska stora förväntningar och hoppas verkligen att de infrias. Hade varit trevligt med ännu ett lysande spel den här hösten. Det är ett gott liv att recensera spel det här året också.

Spelhösten fortsätter

Så där ja, nu har en hel del spel lagts till handlingarna. Fable 2, Brothers in arms och Crysis Warhead har recenserats(det betyder dock inte att jag är helt klar med dem, framför allt inte Fable 2). Fallout 3 och Mirrors Edge är det som spelas just nu. Och tyvärr har jag Fifa Manager 09 också. Inte för att jag tror det är ett dåligt spel, utan för att jag hellre vill spela de andra spelen. Fallout 3 har så här i början väldigt många likheter med Bethesdas Oblivion. Kanske inte helt förvånade egentligen, men i början av spelet finns det framför allt en scen som verkligen får mig att tänka på Oblivion. Och det är faktiskt inte helt dåligt. I övrigt ligger spelet fortfarande på plus, men mer om Fallout 3 i nästa veckas Gejm.
Mirrors Edge dök upp på radion igår och jag har spelat ett litet tag. Spelet känns nytt och gammalt på samma gång. Dels känns upplägget att springa över hustak i första personsvy och faktiskt undvika motståndare nyskapande. Men å andra sidan är spelet ett plattformsspel och det är ju en väldigt gammal genre. Det känns lite som att spelet bjuder in mig till en speed run, något jag inte är helt sugen på. Jag vill ju trots allt se mig omkring i världen innan jag springer vidare.
Hittills har jag inte lyckats få någon relation till Faith, men om det kommer kan jag redan nu säga att spelet kommer få klart godkänt. Mest för att det är en hissnande upplevelse att springa runt i vad som bäst kan beskrivas som en überdesignad lekplats till stad. Allt är stilrent och vyerna underbara. Jag tror att det bara är en svensk spelstudio som skulle kunna skapa den här typen av design. Det enda som fattas är lite ljusa trädslag och stearinljus och det skulle kunna vara vilken stockholmsk hotellreception som helst. Men häftigt blir det. Dessutom känns kontrollen gjuten.
Det kanske märks att jag hoppas en del på det här spelet. Det hade varit roligt om Dice lyckades med det här ganska abitiösa projektet och att EA fortsätter finansiera lite mer udda spel. Annars är jag rädd att vi bara kommer få se uppföljare i framtiden. Uppföljare till sportspel och andra världskriget-shooters. Och det är faktiskt inte kul i längden.

Long time no see

Det var ett tag sen jag skrev. Mest beror det på att jag har haft enormt mycket annat att göra, främst studierna. Men det beror också på att det inte har kommit speciellt många spel värda att lägga ner mer tid på än den tid jag har att recensera dem i Gejm.
Nu är det ändring på detta. Det är höst och det innebär för de flesta gejmers att det är dags att säga upp bekantskapen med alla vänner(i varje fall de som inte spelar tv-spel), säga upp sig från jobbet eller sluta plugga till tentor och koncentrera sig helt på den ohemula mängd spel som släpps innan jul. Jag har fått okristligt många recensionsexemplar de senaste två veckorna, vilket medför att jag kommer dumpa minst ett spel på Niklas(det lutar åt Far Cry 2, mest för att jag inte hunnit testa det mer än kanske en kvart och på den kvarten fastnade jag inte).
I övrigt spelar jag Fable 2(Niklas kommer recensera det, men jag vägrar vara utan detta spel, så det måste spelas), Bioshock(till PS3), Brothers in Arms: Hell's Highway(som ska recenseras imorgon), FIFA Manager 09, Europa Universalis 3: Complete Edition och Crysis Warhead. Och snart kommer Fallout 3 och Mirror's Edge.
Det som går varmast hemma är dock Spiderman: Web of Shadows. Det överraskade stort på mig och jag tror jag har gått och blivit förälskad. Det handlar om den där typen av förälskelse där man ser alla små fel och brister som något charmigt och gulligt. För det här är ett spel som har massvis med fel. De flesta av dem ignorerar man dock glatt bara man börjar web-swinga genom ett väldigt levande New York. För det är det jag gör mest, kastar mig fram och tillbaka mellan skyskrapor med vinden visslande i öronen och lite rädsla i halsgropen. För det är faktiskt en hissnande upplevelse med en fartkänsla som infinner sig direkt. Så jag säger det redan nu; om du gillar Spindelmannen, så spring och köp det här spelet. Det är mil bättre än tidigare spel i serien och tack och lov bygger inte det här spelet på någon film, så det finns faktiskt en intressant story.
Jag kommer recensera spelet mer utförligt nästa vecka, nu vill jag inte skriva mer. Jag längtar tillbaka till New York, Peter Parkers usla one-liners och lite hederlig skurk-aga a la Spindelmannen.

Lämna mig inte ensam i mörkret!!!

Nej, gör för allt i världen inte det. Visst skulle Alone in the dark handla om mörker, men det här är ju löjligt. Missförstå mig rätt nu, det handlar inte om att spelet är läskigt för att det är mörkt överallt. Nej, nej, jag menar det totala spelmörker som lägger sig över dig som spelare när du måste genomlida det här bedrövliga spelet. Var tog kontrollen vägen? Var finns spänningen? Var är spelbarheten? Var? Inte är det i mörkret i varje fall.
Nu tar vi det här från början. Alone in the dark ska vara ett skräck/överlevnadsspel. Det kräver att du faktiskt känner något för din omgivning. Det gör man inte. Spelet är snyggt rent grafiskt, men så linjärt att du kräks efter två högersvängar. Dessutom krävs det en fungerande spelkontroll för att klara sig ifrån monster i såna här spel. Men i Alone in the dark har då fått något som snarare skulle kunna jämföras med att försöka styra ett hangarfartyg genom en sjö av sirap. Gubben kan ju knappt gå! Och försök inte ens tänka på att slåss med något. Då beter han sig som om han på egen hand tömt hela Stockholms skärgård på nubbe under midsommarhelgen. Visst, det kan vara svårt att drämma till en zombie med en brinnande stol, men man kan åtminstonde kräva att man vänder sig åt rätt väderstreck. Och jag ska inte ens börja med bilkörandet.
Men, visst det finns bra saker med spelet också. Jag gillar att man kan kombinera saker med varandra för att skapa nya vapen, men det räcker liksom inte när jag redan efter tio minuter önskar att jag själv blev utsatt för en självhäftande molotovcocktail, så jag hade något annat att tänka på än det här spelet. Nej, undvik Alone in the dark. Även om en del av min upprördhet kan ha att göra med att jag hade högt ställda förväntningar, så är det här spelet inte värt nästan 700 kr.
Efter att kastat mitt exemplar av Alone in the dark i väggen, hoppat på det och tänt eld på resterna har jag införskaffat ett lite äldre spel. Uncharted: Drake's fortune är ett spel som jag missade när det kom, men som jag nu börjat spela. Härlig kontroll, skön grafik och en intressant story med inslag av matiné är precis vad man behöver för att glömma Alone in the dark-fadäsen.
Utöver Uncharted: Drake's fortune spelas även Sims 2 med det nya prylpaketet från Ikea här hemma. Jag skäms lite för att erkänna det, men Sims är ganska kul ändå. Och ännu roligare blir det när man hittar möbler man känner igen från sitt eget hem. Lack, Billy, Expedit och Ektorp finns alla med och ser så där mysigt Ikea:eska ut. Tyvärr får man inte se simmarna sätta ihop möblerna själva bara.

Metal och mörker

Nu är jag färdig med Metal Gear Solid. Och det är ganska skönt att inte ha det hängande över sig längre. Inte för att det är ett dåligt spel, eller ens ett spel med brister. I början var jag lite irriterad över tempot. Det gick så enormt långsamt med låååånga filmsekvenser, men efter ett tag så vänjer man sig och inser att Kojima inte hade kunnat berätta sin historia på något annat sätt. Metal Gear Solid 4 är en interaktiv film med spelbara sekvenser emellanåt, men det är också en av de mest gripande, spännande och konspiratoriska upplevelser man kan utsätta sig själv för. För tittar man förbi ninjorna, robotarna, ninjarobotarna, vampyrerna, de kvasireligiösa dårfinkarna och annat löst pack, så finns det en berättelse som grundas i rädsla för att de som styr världen när som helst kan vända sig emot oss eller i värsta fall redan har gjort det. Kojima kanske inte har rätt i sina politiska teorier, men han målar upp ett senario som är både obehagligt och facinerande. Och detta gör att Metal Gear Solid 4 är ett spel som till skillnad från många andra faktiskt engagerar och tar ställning.
Lägg sedan till att Old Snake går att styra(vilket inte har funkat i tidigare spel i serien) och att spelet är snyggt och väldetaljerat, så har man ett klockrent spel som visar att spel visst kan vara kultur. Kanske tillochmed finkultur. Vad nu det är.
Nu när Metal Gear Solid 4 är lagt på hyllan, så kastar jag mig snabbt in i nästa obehagliga upplevelse; Alone in the Dark. Klippen man sett inför släppet har varit imponerande, men nu är frågan om det faktiskt finns ett spel under allt krimskrams. För det räcker inte med ett snyggt och koolt inventory(när man öppnar det så tittar spelkaraktären ner och öppnar sin rock och ser alla grejer hängandes i insidan av rocken) eller möjligheter att kombinera saker fritt, t.ex. en flaska, dubbelhäftande tejp och bensin till en självhäftande molotov-cocktail. Det måste finnas en story, bra karaktärer, spännande motstånd och något som motiverar dig att ta dig vidare i spelet. Alltså allt det som fanns med i Metal Gear Solid 4. Den som läser nästa blogginlägg får se.

Tillbaka!

Både jag och Indiana Jones är tillbaka. Jag har dock inte blivit lika gammal och grå som den gode Indi sen sist.
Lego Indiana Jones känns inte speciellt nytt på något sätt. Karaktären är gammal, Lego är gammalt och spelupplägget känns gammalt. Inte på något sätt är detta kritik. Ibland är gammal äldst och så är fallet här, Lego Indiana Jones är riktigt bra. OM man är två som spelar i co-op. Annars brottas man med korkad AI och det är faktiskt mest frustrerande.
Men om man är två så är Lego Indiana Jones ett trevligt plattformsspel med skön matinékänsla och rolig(och lätt) action. Har du en kompis som vill spela co-op med dig? Är du som jag förtjust i Indiana Jones-filmerna? Lekte du med Lego när du var yngre(eller fortfarande)? Svarade ja på någon eller några av frågorna, så har du säkert redan köpt spelet. Annars spring och gör det efter du har läst klart resten.
Utöver Lego Indiana Jones finns det två andra saker att vara glad över just nu; Metal Gear Solid 4 verkar vara precis så bra som det förutspåddes, om inte bättre. Ge mig en vecka till med det så kommer jag skriva mer om det.
Och sen det stora. Det är större än Starcraft 2(i varje fall för mig). Diablo 3 har annonserats och det finns tillochmed in-game-klipp till det! Det ser ljuvligt ut, med samma sköna isometriska vy och härliga hack-and-slash-känsla. Datum har inte nämnts ännu, men är det fel av mig att önska mig det i julklapp? Fast jag har ju redan skrivit upp Spore på den listan. Kan bli en underbar jul. Synd bara att man inte kommer ha tid med släkt, vänner, Kalle eller julmat.
Appropå Spore, så har Spore Creature Creator dykt upp. Ett trevligt litet demo som visar hur extremt många möjligheter man kommer ha med sina skapelser i Spore. Problemet är bara att demot faktiskt säljs som ett spel. Lite snålt tycker jag nog att det är... Men ack så underhållande.

Man bör vara två

Så är det med fler och fler spel. Det är inte kul att spela ensam. Det har de flesta spelutvecklarna också förstått. Gejming är inte en solosport utan ett sätt att umgås med andra. Det är socialt att spela. Det gör det ännu tråkigare att det finns nya spel som saknar möjligheten att spela två på. Senaste Burnout är ett sådant spel. I sig är spelet lysande, men jag saknar möjligheten att spela två på samma konsoll. Visst, man kan spela över nätet, men ibland vill man faktiskt spela tillsammans med en kompis i samma rum.
Ett spel som är som gjort för att spela två på är Army of Two. Det säger sig självt faktiskt att ett spel som heter Army of Two är till för att spela två på. Men det är däremot inte så bra när man spelar själv. Till att börja med så märker man att AI:n är rent ut sagt efterbliven. Min "kompis" står gärna kvar bakom en sten samtidigt som jag håller på att bli sprängd i småbitar av en galen självmordsbombare. Och det för mig in på den andra invändingen mot Army of Two. Det är sjukt rasistiskt och politiskt inkorrekt. Motståndet består av arabiska terrorister och de "goda" består av amerikanska legosoldater som inte bryr sig om vem de dödar och varför så länge de får betalt för det.
Men när man är två som spelar, så är det ett fruktansvärt underhållande spel. Om man kan bortse från de rasistiska undertonerna. Det är ju trots allt ett spel som inte tar sig självt på alltför stort allvar. Herregud, man kan ju spela luftgitarr på sitt automatgevär eller highfive:a med sin partner. Och om man är två så kan man utnyttja de taktiska verktygen man faktiskt får i spelet. Och det är lätt att spela eftersom det har den bästa kontrollen i en shooter sedan Gears of Wars dök upp. Och grafiskt är spelet en fullträff.
Kort sagt; har du en kompis som vill spela med dig så ska du skaffa Army of Two.

Länge sen sist

var det. Ledsen för det, men det har faktiskt inte varit så mycket att skriva. Under jul och nyår har bara "gamla" spel spelats. Rättare sagt; de spel som släppts under förra året som jag kände att jag inte var riktigt klar med. Och det var många av den varan. Slutet på förra året var inte riktigt klokt. Jag kände mig mer stressad av alla spelsläpp än av studierna och det är bara helt fel.
Fram till alldeles nyligen var Oblivion mest spelat här hemma, men nu är det lite mer splittrat igen. Diablo 2 har installerats på nytt och det är dags för ett härligt onlineäventyr igen. Som det ser ut nu kommer vi vara mellan fem och sju som ska ta oss an Diablo, Baal och de övriga helvetesvarelserna. Ska bli riktigt kul och vi kanske sätter igång redan imorgon.
I övrigt har Guitar Hero 3 plockats fram igen och det är ju grymt kul.
När det gäller nya spel så håller Burnout Paradise fanan högt. Ett av de bästa bilspel jag någonsin haft nöjet att spela och det verkar hålla i sig fortfarande efter två veckor. Det trodde jag faktiskt inte med tanke på att man även här har haft fräckheten att ta bort tvåspelarläget(på samma konsol, över nätet funkar det finfint). Tror de inte att vi gejmers har kompisar i samma stad? Har vi inget socialt liv utanför internet? Eller är det helt enkelt så att utvecklarna har svårt att få till samma snygga och smidiga grafik i splitscreen och att problemet helt enkelt är prestandamässigt? Det är många frågor jag lämnar er med här innan jag pyser iväg ner till radion för att recensera Pirates of the burning sea.