Frustration

Imorgon ska alltså Lego Star Wars -The Complete Saga recenseras. Och som jag skrev igår är det svårt att tycka illa om det trots alla brister det har.
Ett annat spel som har brister och som är orsaken till en massa frustration är Kane and Lynch. Jag testade det för första gången idag och det finns en grej jag gillar skarpt. Designen av karaktärerna och miljörerna är stentuff. Lynch med sin otroligt skabbiga frisyr och glasögon och Kane med sitt otroligt stereotypa ärr över ena ögonhålan är två väldigt väldesignade anti-hjältar. Sen en av de första striderna i spelet som tar plats i en diner mitt i gassande sol med polisbilar runt hela byggnaden. Det är sånt som är den spännande baksidan med USA, på ett kitschigt och underhållande sätt. Tänk bara om vi fått se allt det som jag förstår att utvecklarna ville få fram i ett äventyr som hade bra grafik. Där skulle designen kanske inte stupa på att man tycker att det mest ser ut som ett skämt. Sen hade det ju inte skadat om det hade varit roligt att spela heller. Varför springer Kane lååångt ut på vänster sida av skärmen hela tiden? Det känns inte som det är honom man styr utan att han bara är en bifigur och att jag spelar en fps. Enda fram till dess att jag ska försöka ta skydd bakom något. Då är det Kane jag ska baxa in bredvid en vägg. Något som är nästintill omöjligt med den här usla kontrollen.
Jag kommer spela mer av Kane and Lynch och se om det finns något som kan rädda det, men hittills känns det som en sörja utan likhet.
Imorgon ska Singstar införskaffas. Det ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning.
Jag ser även fram emot Gejm, helt utan skräcken.